EU-domstolens förhandsavgörande om Lexbase – blir brottsdatabaser olagliga?

Första gången frågan om utgivningsbevis kontra GDPR prövas på EU-nivå

I mer än tio år har svenska brottsdatabaser gömt sig bakom utgivningsbeviset och sålt våra domar – utan att vare sig myndigheter eller enskilda kunnat sätta stopp. Nu prövas kärnfrågan för första gången på allra högsta nivå: får Sverige verkligen låta ett grundlagsskydd sätta hela EU:s dataskydd ur spel?

Svaret kommer från EU-domstolen, och det kan bli avgörande för om Lexbase, Krimfup, Acta Publica, Verifiera och de andra rättsdatabaserna får fortsätta publicera brottsdomar hur de vill.

För att förstå vad som faktiskt står på spel behöver vi börja från början – med själva utgivningsbeviset.

Vad är ett frivilligt utgivningsbevis?

Ett utgivningsbevis gör det möjligt för en enskild person, den ansvarige utgivaren, att ta ansvar för vad som publiceras i ett medium – utan att enskilda journalister exponeras juridiskt.

Mediemyndigheten, som utfärdar bevisen, får inte ta hänsyn till vad som publiceras eller i vilket syfte. För att få ett så kallat frivilligt utgivningsbevis för en databas (dit även webbsidor räknas) räcker det i princip att ha ett företag och att betala 4 000 kronor i ansökningsavgift.

Utgivningsbeviset för databaser regleras i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och genom det får databasen ett rättsskydd som saknar motsvarighet i övrig svensk lag. För genom det sätts GDPR ur spel och det enda sättet att få bort uppgifter är genom en så kallad yttrandefrihetsrättegång. Sådana kan bland annat inte behandlas som förenklade tvistemål och friande domar kan ej överklagas.

Det innebär till exempel att om en privatperson stämmer en seriös nätpublikation utan utgivningsbevis, kan en friande dom överklagas och rättegångskostnaderna begränsas. Stämmer samma person en oseriös databas med utgivningsbevis innebär formen för yttrandefrihetsrättegångar däremot att denne inte får överklaga en friande dom – men rättsdatabasen får överklaga om den fälls. Personen riskerar dessutom att få stå för motpartens samtliga ombudskostnader.

För att utgivaren ska kunna fällas måste det som publicerats dessutom utgöra förtal i juridisk mening. Det vill säga att det som publiceras utmålar den utsatta personen som brottslig eller klandervärd. Andra personuppgifter omfattas bara i specialfall.

Rent praktiskt tillåter alltså denna ordning att kommersiella aktörer kan sälja känsliga detaljer ur våra privatliv – utan att vi i många fall kan göra någonting åt det. De yttrandefrihetsrättegångar som gällt rättsdatabaserna har också alltid friat dem.

Så skyddar dataskyddsförordningen normalt mot masspublicering av brottsdomar

Allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) gäller i hela EU och tillåter bara att företag lagrar eller publicerar personuppgifter om lagöverträdelser – som brottsdomar – under vissa förutsättningar. Den fastställer också rätten att begära radering; det vill säga att på juridisk väg få ett företag att radera ens uppgifter.

Det finns några undantag, där det främsta och mest vanliga är för journalistik. Någon exakt definition av vad journalistik är finns inte, men det finns vägledande domar i både EU-domstolen (som tolkar EU-rätten) och Europadomstolen (som utgår från de mänskliga rättigheterna i Europakonventionen/EKMR).

Utifrån denna praxis är det mycket tydligt att journalistik inte innefattar att publicera vilka brottsdomar som helst, om vem som helst och hur länge som helst.

Även svenska domstolar har faktiskt kommit fram till detta vid flera tillfällen – men har trumfats av utgivningsbeviset.

Svensk lagstiftning följer (troligen) inte GDPR

GDPR är en EU-förordning och förordningar står som grundregel över nationell lagstiftning. Det innebär att vi i en rättsprocesss kan åberopa lagrum i en förordning, precis som vi kan åberopa lagrum i svenskförfattade lagar.

EU-länderna ges dock tillstånd att anpassa vissa delar. I GDPR regleras det främst i artikel 85. Sverige har valt att tolka detta som att svenska företag helt kan undantas från GDPR i den mån den står i strid mot YG, vilket de fastställt i 1 kap 7 § första stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen).

Det betyder med andra ord att det frivilliga utgivningsbeviset fortfarande ger alla de rättigheter som beskrivits ovan.

Juridiskt sett är det hela mycket komplicerat, och det råder delade meningar om huruvida Sverige har rätt att göra så. Det mesta lutar dock åt att Sverige bryter mot EU-rätten. EU-kommissionen, som bland annat ansvarar för hur medlemsländerna implementerar EU-rätten, har till exempel riktat en hel del kritik mot Sverige. Svenska domstolar har ändå länge valt att gå på den svenska linjen, och helt enkelt fortsatt ge databaser med utgivningsbevis ett frikort.

Vinden har vänt?

2023 började det dock hända saker.

Under våren tvingade Högsta domstolen Svea hovrätt att ta upp ett fall som rörde GDPR och brottsdomar, där en kvinna hade stämt Mrkoll. Parterna gjorde visserligen upp i godo, men HD:s beslut satte en boll i rullning som nu nått ända till EU-domstolen.

Samma vår lämnade den så kallade GDPRWarrior in en stämning mot Lexbase hos Attunda tingsrätt, vilket efter många vändor slutade med att Attunda vände sig till EU-domstolen för vägledning. Lexbase tog i samband med det bort GDPRWarriors domar och hävdade att de gallrats enligt deras interna rutiner.

Parallellt vägrade bland annat Malmö tingsrätt att lämna ut förundersökningsprotokoll till en databas, och kammarrätten i Stockholm – och sedermera Högsta förvaltningsdomstolen – fastställde att databasen Verifiera inte fick publicera namn på personer som dömts enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) eller lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

I februari 2025 fastställde HD dessutom att domstolar har rätt att kräva ett så kallat förbehåll vid utlämnande av brottsdomar – ett förbehåll som i korthet innebär att den som begär ut domarna inte får publicera dem på ett sätt så att namn, adress eller personnummer syns eller kan sökas. Något som flera rättsdatabaser rätt och slätt struntat i.

Vad handlar förhandsavgörandet i C-199/24 (Legal Newsdesk Sweden) om?

Nationella domstolar kan begära ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen. Förhandsavgöranden klargör hur EU-rätten ska tolkas, och besluten är bindande.

Det innebär inte att EU-domstolen dömer i det enskilda fallet, men däremot att de nationella domstolarna måste följa det som fastställs i förhandsavgörandet. I praktiken frågar alltså en domstol hur den ska tolka delar av EU-rätten, får ett svar och tar därefter hänsyn till det när den fäller sin dom.

I det aktuella fallet ställde Attunda tingsrätt tre frågor till EU-domstolen i mars 2024, som förenklat löd:

1. Kan EU-länder skapa lagar som ger undantag från GDPR när det gäller andra ändamål än journalistiska, akademiska, konstnärliga eller litterära? (GDPR medger nämligen att länder inför undantag för just dessa ändamål.)
2. Om länderna får det – kan de då lagstifta om att det enda sättet för människor att få bort sina personuppgifter är att stämma för förtal?
3. Om svaret på fråga ett eller två är nej: kan försäljning av oredigerade brottsdomar anses utgöra behandling för journalistiska, akademiska, konstnärliga eller litterära ändamål?

Ännu mer förenklat handlar det alltså om två saker:

1. Har svenska domstolar rätt att strunta i GDPR bara för att en databas har utgivningsbevis?
2. Är publicering av brottsdomar per automatik journalistik?

En första indikation: är brottsdatabaserna olagliga?

I september 2025 kom en av EU-domstolens generaladvokater, Maciej Szpunar, med ett yttrande i målet. Ett sådant yttrande lämnas normalt när förhandsavgörandet är komplicerat. Domstolen behöver inte följa yttrandet, och gör det ibland inte, men det anses väga tungt i bedömningen.

I yttrandet anger generaladvokaten att ja, det kan finnas andra undantag än journalistiska, akademiska, konstnärliga och litterära – men att det inte innebär att länder får begränsa de rättsliga möjligheterna till endast förtal. Och att publicera mängder av oredigerade brottsdomar är inte journalistik. Ser man till frågorna som ställts är svaren alltså 1: Ja, 2: Nej och 3: Nej.

Hur kommer förhandsavgörandet lyda?

Vår bedömning är att EU-domstolen kommer att följa generaladvokatens yttrande i stora drag, men det är oklart hur hårt de faktiskt kommer att gå åt den svenska lagstiftningen. Anledningen är att EU-domstolen generellt brukar visa viss respekt för så kallad nationell särart – att länderna ska ha ett visst utrymme att följa sina egna seder och bruk.

YGL och utgivningsbevisen är i sin tur en fundamental del av svensk rätt och utgör en av de starkaste yttrandefrihetslagstiftningar som finns i hela världen. Det är därför fullt möjligt att EU-domstolen går varsamt fram och inte sågar den svenska lagstiftningen rakt av. Men att de skulle godkänna rättsdatabasernas publiceringar är inte heller ett alternativ – de skulle i princip behöva riva upp en drös tidigare förhandsavgörandet för att lyckas med detta.

Vad kommer förhandsavgörandet att innebära rent praktiskt?

Best case scenario är förstås att brottsdatabaserna lägger ner direkt. Utifrån hur många av dem har agerat tidigare tror vi dock inte att det kommer att hända. Det vi troligen tittar på är istället att det dröjer minst ett till två år innan databaserna lägger ner helt, men att flera av dem under övergångsperioden börjar ta bort domar – under vissa förutsättningar.

Lexbase (tillsammans med systerdatabasen Verifiera) har en historik av att stenhårt motsätta sig alla försök till borttagning, och har tidigare visat att de inte skyr många medel för att få fortsätta sin verksamhet. Lexbase har också kortat ner alla domar med AI, på ett sätt som rent tekniskt gör att de inte omfattas av den tredje frågan i förhandsavgörandet. Vi tror inte att det håller juridiskt – deras AI-förkortningar uppfyller fortfarande inte praxis vad gäller journalistiskt ändamål – men det är fullt möjligt att det måste rullas genom det svenska rättssystemet i ett eller två år innan de tvingas ta bort ”nyhetsartiklar”. En sak är säker: Lexbase kommer försöka göra allt för att förhala en nedstängning så länge som möjligt.

Krimfup (som numera även säljer domar via fuplex.se) har i sin tur både ljugit för och struntat i att svara myndigheterna utan några kännbara repressalier, och risken är stor att de fortsätter med det så länge de kan. Samtidigt har de tagit bort domar många gånger förut och kommer troligen att börja göra det igen rätt snart efter förhandsavgörandet.

Vad gäller övriga databaser är det främst Acta Publica och Infotorg som fortfarande vägrar ta bort eller maskera brottsdomar. Utifrån hur de agerat tidigare tror vi att Infotorg rätt snabbt rättar sig i ledet, medan Acta Publica tar rygg på Lexbase och försöker fortsätta som vanligt så långt det går.