EU-domstolens förhandsavgörande om Lexbase – blir brottsdatabaser olagliga?

Första gången frågan om utgivningsbevis kontra GDPR prövats på EU-nivå

I mer än tio år har svenska rättsdatabaser gömt sig bakom det så kallade frivilliga utgivningsbeviset och sålt svenska folkets brottsdomar – utan att vare sig myndigheter eller enskilda kunnat sätta stopp. Nu har den svenska lagstiftning som ligger bakom detta prövats för första gången på allra högsta nivå och EU-domstolens svar är tydligt:

Sverige får inte undanta GDPR hur som helst, vilket kommer bli avgörande för hur Lexbase, Krimfup, Acta Publica, Verifiera och de andra rättsdatabaserna får publicera – eller snarare inte publicera – svenska folkets brottsdomar.

Så skyddar dataskyddsförordningen mot masspublicering av brottsdomar

Allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) gäller i hela EU och tillåter bara att företag lagrar eller publicerar personuppgifter om lagöverträdelser – som brottsdomar – under vissa förutsättningar. Den fastställer också rätten att begära radering; det vill säga att på juridisk väg få ett företag att radera ens uppgifter.

Det finns några undantag, där det främsta och mest vanliga är uppgifter som publicerats för journalistiska ändamål. Det finns vägledande domar i både EU-domstolen (som tolkar EU-rätten) och Europadomstolen (som utgår från de mänskliga rättigheterna i Europakonventionen/EKMR) gällande vad som utgör journalistik, vilket EU-domstolen i den aktuella domen tagit hänsyn till och sammanfattat som:

”För att en behandling av personuppgifter ska kunna falla in under begreppet journalistiska ändamål i denna bestämmelses mening, måste det vara fråga om behandling som har till ändamål att sprida information, åsikter eller idéer till allmänheten. För detta krävs att det aktuella materialet är föremål för visst redigerings- eller bearbetningsarbete innan det publiceras och att publiceringen sker med iakttagande av pressetiska regler och yrkesetiska regler för journalister, eller åtminstone i enlighet med en redaktionell linje, samt att påståenden om fakta och omständigheter i materialet granskas före publicering”

– (EU-domstolens dom i mål C-199/24 NS mot Legal Newsdesk Sweden)

Vad är ett frivilligt utgivningsbevis?

Ett utgivningsbevis gör det möjligt för en enskild person, den ansvarige utgivaren, att ta ansvar för vad som publiceras i ett medium – utan att enskilda journalister exponeras juridiskt.

Mediemyndigheten, som utfärdar bevisen, får inte ta hänsyn till vad som publiceras eller i vilket syfte. För att få ett så kallat frivilligt utgivningsbevis för en databas (dit även webbsidor räknas) räcker det i princip att ha ett företag och att betala 4 000 kronor i ansökningsavgift.

Utgivningsbeviset för databaser regleras i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och genom det får databasen ett rättsskydd som saknar motsvarighet i övrig svensk lag. För genom det sätts GDPR ur spel och det enda sättet att få bort uppgifter är genom en så kallad yttrandefrihetsrättegång. Sådana kan bland annat inte behandlas som förenklade tvistemål och friande domar kan ej överklagas.

Det innebär till exempel att om en privatperson stämmer en seriös nätpublikation utan utgivningsbevis, kan en friande dom överklagas och rättegångskostnaderna begränsas. Stämmer samma person en oseriös databas med utgivningsbevis innebär formen för yttrandefrihetsrättegångar däremot att denne inte får överklaga en friande dom – men rättsdatabasen får överklaga om den fälls. Personen riskerar dessutom att få stå för motpartens samtliga ombudskostnader.

För att utgivaren ska kunna fällas måste det som publicerats dessutom utgöra förtal i juridisk mening. Det vill säga att det som publiceras utmålar den utsatta personen som brottslig eller klandervärd. Andra personuppgifter omfattas bara i specialfall.

Rent praktiskt tillåter alltså denna ordning att kommersiella aktörer kan sälja känsliga detaljer ur våra privatliv – utan att vi i många fall kan göra någonting åt det. De yttrandefrihetsrättegångar som gällt rättsdatabaserna har också alltid friat dem.

Även svenska domstolar har faktiskt kommit fram till detta vid flera tillfällen – men har trumfats av utgivningsbeviset. Något det nu kan vara slut på.

Svensk lagstiftning följer inte GDPR

GDPR är en EU-förordning och förordningar står som grundregel över nationell lagstiftning. Det innebär att vi i en rättsprocess kan åberopa lagrum i en förordning, precis som vi kan åberopa lagrum i svenskförfattade lagar.

EU-länderna ges dock tillstånd att anpassa vissa delar. I GDPR regleras det främst i artikel 85. Sverige har valt att tolka detta som att svenska företag helt kan undantas från GDPR i den mån den står i strid mot Yttrandefrihetsgrundlagen, vilket de fastställt i 1 kap 7 § första stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen).

Det betyder med andra ord att det frivilliga utgivningsbeviset tidigare har gett alla de rättigheter som beskrivits ovan.

Juridiskt sett är det hela komplicerat, och det har rått delade meningar om huruvida Sverige haft rätt att göra så. Det mesta har lutat mot att Sverige bryter mot EU-rätten. EU-kommissionen, som bland annat ansvarar för hur medlemsländerna implementerar EU-rätten, har till exempel riktat en hel del kritik mot Sverige. Svenska domstolar har ändå länge valt att gå på den svenska linjen, och helt enkelt fortsatt ge databaser med utgivningsbevis ett frikort.

Vinden har vänt

2023 började det dock hända saker.

Under våren tvingade Högsta domstolen Svea hovrätt att ta upp ett fall som rörde GDPR och brottsdomar, där en kvinna hade stämt Mrkoll. Parterna gjorde visserligen upp i godo, men HD:s beslut satte en boll i rullning som nu nått ända till EU-domstolen.

Samma vår lämnade den så kallade GDPRWarrior in en stämning mot Lexbase hos Attunda tingsrätt, vilket efter många vändor slutade med att Attunda vände sig till EU-domstolen för vägledning. Lexbase tog i samband med det bort GDPRWarriors domar och hävdade att de gallrats enligt deras interna rutiner.

Parallellt vägrade bland annat Malmö tingsrätt att lämna ut förundersökningsprotokoll till en databas, och kammarrätten i Stockholm – och sedermera Högsta förvaltningsdomstolen – fastställde att databasen Verifiera inte fick publicera namn på personer som dömts enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) eller lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

I februari 2025 fastställde HD dessutom att domstolar har rätt att kräva ett så kallat förbehåll vid utlämnande av brottsdomar – ett förbehåll som i korthet innebär att den som begär ut domarna inte får publicera dem på ett sätt så att namn, adress eller personnummer syns eller kan sökas. Något som flera rättsdatabaser rätt och slätt struntat i.

Vad handlar förhandsavgörandet i C-199/24 (Legal Newsdesk Sweden) om?

Nationella domstolar kan begära ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen. Förhandsavgöranden klargör hur EU-rätten ska tolkas, och besluten är bindande.

Det innebär inte att EU-domstolen dömer i det enskilda fallet, men däremot att de nationella domstolarna måste följa det som fastställs i förhandsavgörandet. I praktiken frågar alltså en domstol hur den ska tolka delar av EU-rätten, får ett svar och tar därefter hänsyn till det när den fäller sin dom.

I det aktuella fallet ställde Attunda tingsrätt tre frågor till EU-domstolen i mars 2024, som förenklat löd:

1. Kan EU-länder skapa lagar som ger undantag från GDPR när det gäller andra ändamål än journalistiska, akademiska, konstnärliga eller litterära? (GDPR medger nämligen att länder inför undantag för just dessa ändamål.)
2. Om länderna får det – kan de då lagstifta om att det enda sättet för människor att få bort sina personuppgifter är att stämma för förtal?
3. Om svaret på fråga ett eller två är nej: kan försäljning av oredigerade brottsdomar anses utgöra behandling för journalistiska, akademiska, konstnärliga eller litterära ändamål?

Ännu mer förenklat handlar det alltså om två saker:

1. Har svenska domstolar rätt att strunta i GDPR bara för att en databas har utgivningsbevis?
2. Är publicering av brottsdomar per automatik journalistik?

En första indikation: är brottsdatabaserna olagliga?

I september 2025 kom en av EU-domstolens generaladvokater, Maciej Szpunar, med ett yttrande i målet. Ett sådant yttrande lämnas normalt när förhandsavgörandet är komplicerat. Domstolen behöver inte följa yttrandet, och gör det ibland inte, men det anses väga tungt i bedömningen.

I yttrandet anger generaladvokaten att ja, det kan finnas andra undantag än journalistiska, akademiska, konstnärliga och litterära – men att det inte innebär att länder får begränsa de rättsliga möjligheterna till endast förtal. Och att publicera mängder av oredigerade brottsdomar är inte journalistik.

Ser man till frågorna som ställdes är svaren alltså 1: Ja, 2: Nej och 3: Nej. Men EU-domstolen frångick delvis detta.

Hur löd förhandsavgörandet mot Lexbase?

Fråga 1: Får Sverige göra egna undantag från GDPR?

Nej. GDPR tillåter undantag – men bara för journalistiska, akademiska, konstnärliga och litterära ändamål. Den listan är uttömmande och ska tolkas restriktivt. Sverige kan alltså inte hitta på egna undantag vid sidan av den.

Det slår mot själva grundkonstruktionen: att GDPR inte ska tillämpas så snart något skyddas av YGL. Ett utgivningsbevis är i sig inget skäl att sätta GDPR ur spel.

Fråga 2: Räcker det med förtalsprocess som rättsmedel?

Nej. I Sverige har den som blivit publicerad i en brottsdatabas bara haft en väg: att driva en förtalsprocess. Men GDPR:s rättsmedel – rätten att klaga till IMY, att stämma databasen och att kräva skadestånd – ligger i ett kapitel som Sverige över huvud taget inte får göra undantag från.

Rent praktiskt: den som finns i en brottsdatabas kan inte längre hänvisas till förtal. GDPR:s rättsmedel gäller. Och därmed även möjligheten att driva processer som förenklade tvistemål – och ha rätt att överklaga.

Fråga 3: Är försäljning av brottsdomar journalistik?

Här är svaret mer nyanserat. Domstolen börjar med att slå fast vad som inte diskvalificerar en verksamhet: varken att den tar betalt, att den finns på internet, eller att uppgifterna rör brottsdomar. Begreppet journalistik ska tolkas brett.

Men brett är inte gränslöst. För att det ska räknas som journalistik krävs tre saker samtidigt:

• materialet ska redigeras eller bearbetas före publicering,
• publiceringen ska följa pressetiska regler – eller åtminstone en redaktionell linje, och
• faktauppgifterna ska granskas före publicering.

En redaktionell linje betyder enligt domstolen att en redaktion gör ett urval och rangordnar.

Vad domstolen inte avgjorde

EU-domstolen prövar inte de faktiska omständigheterna. Den skriver uttryckligen att det är Attunda tingsrätt som ska kontrollera om Lexbase redigerar, följer en redaktionell linje och omfattas av pressetiska regler.

Det är hela poängen med ett förhandsavgörande – och också därför domen inte stänger ner databaserna av sig själv.

Vad innebär förhandsavgörandet rent praktiskt?

Här är det viktigt att skilja på två saker som lätt blandas ihop: olaglig publicering, och att databaserna faktiskt stänger ner. På medellång sikt är det inte nödvändigtvis samma sak.

Ett förhandsavgörande i EU-domstolen upphäver ingen svensk lag, drar inte in något utgivningsbevis och beordrar ingen databas att radera något. Det fastställer bara hur EU-rätten ska förstås.

I teorin får förhandsavgörandet verkan direkt: eftersom EU-rätten går före svensk rätt måste svenska domstolar och IMY sätta det grundlagsbestämda undantaget åt sidan från och med avgörandet, utan att invänta att riksdagen ändrar grundlagen. Förenklat betyder det att masspubliceringen av oredigerade brottsdomar blivit olaglig.

Åtminstone i teorin.

I praktiken har EU-rätten alltid gått före svensk rätt, och ändå har Sverige lagstiftat, och domstolarna tolkat detta, på ett sätt där GDPR inte har kunnat appliceras fullt ut i Sverige. Sverige har också en historik av att ta lätt på EU-rätten – så till den grad att vi gärna betalar 100 miljoner i böter istället för att hålla deadlines.

Vi tror visserligen att förhandsavgörandet kommer accepteras av svenska domstolar, men att alla skulle anpassa sig över natten är knappast troligt. Det som därför, med största sannolikhet, inte kommer ske omgående är själva verkställigheten – det vill säga att uppgifterna faktiskt tas bort.

Det beror alltså inte på att förhandsavgörandet är otydligt. Det som tar tid är att beslutet måste rullas genom det svenska rättssystemet: Attunda-målet ska först avgöras och kan (och kommer troligen) överklagas till både hovrätt och Högsta domstolen. IMY:s eventuella tillsynsbeslut kan i sin tur behöva rullas genom förvaltningsrätternas tre instanser innan det är helt fastställt. Sådana processer kan ta flera år.

Ovanpå detta drivs många av tjänsterna av aktörer som knappast är kända för att ge med sig.

Lexbase, Verifiera och Boolag

Lexbase, tillsammans med systerdatabaserna Verifiera och Boolag, har en historik av att stenhårt motsätta sig alla försök till borttagning; och har tidigare visat att de inte skyr många medel för att få fortsätta sin verksamhet. De har också skrivit om alla domar med AI.

Vi tror inte att Lexbase AI-förkortningar håller juridiskt – de uppfyller fortfarande inte praxis vad gäller journalistiskt ändamål, oavsett om de kallar dem ”nyhetsartiklar” eller inte. Men det är fullt möjligt att de genom denna förändring har köpt sig ytterligare ett år av rättsliga krumbukter.

En sak är säker: Lexbase kommer försöka göra allt för att förhala en nedstängning så länge som möjligt.

Krimfup och Fuplex

Krimfup, som numera även säljer domar via fuplex.se, har i sin tur lärt sig att det går att både ljuga för och ignorera myndigheter utan repressalier, och risken är stor att de kommer fortsätta med samma beteende så länge de kan.

Samtidigt har de tagit bort domar många gånger förut och kommer troligen att börja göra det igen rätt snart efter förhandsavgörandet.

Andra rättsdatabaser

Vad gäller övriga rättsdatabaser har exempelvis Juno, JP Infonet och till vissa delar även Infotorg redan anpassat sig till rättsutvecklingen. Kvar finns Acta Publica, som fortfarande vägrar att ens svara på om de publicerat specifika brottsdomar. Utifrån hur dessa agerat tidigare tror vi att Infotorg kommer anpassa sig ännu mer, medan Acta Publica tar rygg på Lexbase och försöker fortsätta hänga ut folk så långt det går.